Järnvägshistorik

.

De första järnvägsstationerna i Skåne byggdes i samband med att Södra Stambanan anlades på 1850-talet.

SJ hade redan från starten en anställd arkitekt, Adolf Wilhelm Edelsvärd, men han var vid den första utbyggnaden av Södra Stambanan upptagen med Västra Stambanan i Göteborg, varvid en dansk arkitekt (okänt vem) ritade stationshusen mellan Malmö och Höör. SJ har därefter konsekvent använt det egna arkitektkontoret då det gällt att uppföra nya byggnader av alla typer. Edelsvärd efterträddes av Folke Zettervall 1895. Zettervall kom att rita en mängd nya stationer (Höganäs, Hässleholm, Åkarp, Norrvidinge, Nyvång med fler) i Skåne, antingen där ett äldre stationshus ersattes eller där det var befogat med en helt ny station.
 
    De privata järnvägarna byggde liksom SJ typstationer, med en större modell för ändstationen, en mellanmodell för de lite större orterna och en mindre modell för flertalet småstationer. Detta var både praktiskt och billigt och gav dessutom banan en egen identitet. En uppmärksam resenär kunde utifrån stationsarkitekturen följa hur det ena bolagets bana gick över i en annan. Kännetecknande för de skånska stationerna är att de i stor utsträckning byggdes i tegel, medan järnvägsbolagen norr om länsgränsen huvudsakligen byggde i trä. Endast några banor som genomkorsade norra Skåne byggde stationshus i trä. Undantag finns förstås, som Helsingborgs Färjestation och stationshusen vid Lund-Bjärreds Järnväg. Stationshusen skilde sig arkitektoniskt och gestaltningsmässigt inte så mycket från samtida institutionsbyggnader, som exempelvis skolor. Stationerna innehöll en offentlig del med väntsal, en del för själva trafiken med biljett- och resgodsexpedition och en eller flera tjänstebostäder, ofta på ovanvåningen. Privatbanorna anlitade sällan en arkitekt för att rita stationshusen. Ett undantag är Helgo Zettervall (far till Folke Zettervall) som anlitades för att rita fasaderna till Helsingborgs numera rivna centralstation.
 
Det var ofta ingenjören eller ingenjörsfirman som stod för banbygget som också ritade stationshusen. Runt sekelskiftet 1900 blev det vanligare att arkitekter fick i uppdrag att rita stationer: August Lindvall och Harald Boklund ritade det stora stationshuset i Trelleborg, Theodor Wåhlin ritade stationerna längs banorna Lund-Bjärred och Vellinge-Falsterbo och stadsarkitekten i Kristianstad, PL Håkansson, ritade nya stationen i Åhus 1912 och utvidgningen av Kristianstads stationshus några år senare. August Ewe och Carl Melin ritade troligtvis stationerna mellan Höganäs och Mölle och kanske finns ytterligare några arkitektritade stationer. Det kan eventuellt gälla stationshusen i Bjuv, Kvidinge och Tyringe, alla från 1910-talet. Efter järnvägsförstatligandet på 1940-talet ersatte SJ enstaka av de äldre stationerna med nya. Dessa var små och saknade helt bostadsdel. I takt med att trafiken under 1960-, 70-, och 80-talen koncentrerades till de större stationerna och de mindre avbemannades, kom flera att rivas. 
  
   Av Skånes drygt 350 stationer är cirka 100 rivna. Sedan 1990-talet har det tillkommit nya stationshus - eller resecentrum som det heter numera när en stor del av ytan upptas av kiosker och kaféer - i Helsingborg (Knutpunkten) och Landskrona samt nya hållplatser i bland annat Svågertorp, Ramlösa och Rydebäck. Dessa består av obemannade anläggningar med skärmtak, väderskydd och biljettautomater. Gemensamt för nämnda hållplatser är att de har angöring i markplanet och att spåren ligger nedsänkta under marknivå. Det finns en tendens att gräva ner järnvägen för att minska buller och vibrationer, kanske allra mest önskvärt i de samhällen där tågen slutat stanna. Det som tidigare var en pulsåder är nu en barriär och stationssamhällena vänder ut och in på sig själva.